”Det du ger får du alltid behålla, det du låter bli att ge är för alltid borta”

Lena & Claudiu

Tiden läker alla sår brukar man höra. Jag tror inte på det riktigt. Tiden kan inte läka vissa sår speciellt om det inte längre finns några sår att läka. Däremot så tror jag starkt på att oavsett hur lång tid som har gått så finns det vissa händelser, ögonblick och personer som lämnar ett avtryck och lever vidare trots allt. Ett eko som inte kan stoppas ens av tiden, en röst som vill göra sig hörd, som förr eller senare hittar rätt kanal för att nå ut och förmedla en berättelse så andra kan inspireras av och föra vidare det som är av betydelse.

När jag träffade dig Lena Petersson för första gången såg jag en gnista hos dig och en vilja att förändra det som andra sade att det var omöjligt att förändra. Du vågade dela med dig av dina drömmar och innersta önskningar och vi påbörjade en resa tillsammans mot något annat mer extraordinärt. Vem vill egentligen leva på ett vanligt sätt när livet är så skört och när man inte vet vad framtiden för med sig?

Jag kommer ihåg vår gemensamma resa till USA, och hur du klättrade upp på den högsta toppen av Grand Canyon där du ställde dig upp och knöt näven mot de cirkulerande svarta fåglarna som svävade över den rödfärgade avgrunden. I det ögonblicket var allting fullkomligt och medan solen smekte bergstopparna så badade du i stolthet och livsglädje.

Ingen visste då att livet skulle ta en ny vändning som skulle rubba allting på en sekund. Det tar nämligen inte mer än en sekund för att vinden skall vända och blåsa oss rakt in i ansiktet. Det tar inte mer en sekund för att man skall komma ihåg att allt som har en början måste ha ett slut. En sekund, en minut, en timme, en dag, en månad, ett år, en livstid eller en evighet, jag kan inte riktigt säga vilket.

När du fick din diagnos, när alla sade att det var kört så sade du nej. Du vägrade ge upp, du vägrade infinna dig i vad andra sade, du vägrade acceptera det normala till och med då när det var som svårast. Du gav allt du hade och mycket mer för att kämpa emot och kämpa för de du älskade in i det sista! Det som jag beundrar mest är att du gjorde det med ett leende på läpparna trots att du hade ont både i kropp och själ.

Vem vet? Det hade kanske gått annorlunda om inte flera kvalificerade läkare hade missat diagnosen i över 11 månader. Jag tror det hade gjort det men det är ingen som vet. Däremot så kan vi inte sitta tysta och låta bli att berätta om det som alldeles för ofta sker på våra sjukhus där vi skall känna oss säkra. Det som en gång var säkert har blivit osäkert. Något måste göras och något kommer att göras även om det kommer att ta tid.

Idag så blev vi bjudna till dina föräldrar på middag. Jag kisade med blicken och tittade runt i huset för att kanske se en glimt av dig och din energi någonstans. Jag har alltid trott att genom att kisa så får jag se saker som annars är osynliga. Jag fick höra livsberättelser som dina föräldrar Gun och Lennart delade med sig och vi hade en fantastisk tid under en perfekt svensk sommarkväll. Det kändes som en saga där allting var perfekt. Jag såg stoltheten i dina föräldrars ögon när de pratade om dig och vilken kämpe du var in i det sista! Trots att din pappa är så stark och har själv gått igenom så mycket så kunde jag fånga ett ögonblick i hans ögon då jag verkligen fattade hur mycket han saknar dig och hur oerhört mycket han älskar dig. Du skall veta att de visade mig brevet som din son Johan hade skrivit till dig. Det var så vackert och trots att du säkerligen redan känner till det, så vill jag gärna återge några rader här:

Hej världens bästa mamma!

Du är den finaste människan jag känner.

Jag ser verkligen upp till dig!

Hur stark du är. Hur du alltid vill allas bästa.

Johan din älskade son

Medan jag läste det så kom ihåg det brev som jag själv skrev till min älskade mamma för inte så länge sedan. Det brev som jag aldrig någonsin hade velat skriva men som jag blev tvungen att skriva ändå. Jag kom ihåg när allting förändrades och det finns inget någon kan säga eller göra för att göra det bättre.

Tiden läker alla sår. Det tror jag inte på. Däremot så tror jag på att oavsett hur lång tid som har gått så finns det vissa händelser, ögonblick och personer som lämnar ett avtryck och lever vidare trots allt. Ett eko som inte kan stoppas ens av tiden, en röst som vill göra sig hörd, som förr eller senare hittar rätt kanal för att nå ut och förmedla en berättelse så andra kan inspireras av och föra vidare det som är av betydelse.

Du har gjort avtryck och jag är tacksam att jag fick lära känna dig. En liten bit av dig kommer alltid att stanna kvar hos mig och en liten bit av mig kommer alltid att finnas hos dig. Det är bara så. I slutändan så handlar det att ge allt man bara kan under den tid man har, för det leder till minnen som man alltid får behålla. Minnen som lever vidare. Det man inte ger är för alltid borta. Du gav verkligen allt.

Claudiu Moldovan

http://www.lexmirella.com

https://www.facebook.com/lexmirella

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s